Idag har helvetet innom mig brytit ut. Eller vad det nu är.

Har försökt att skjuta åt sidan att jag mår dåligt sjukt länge nu. Men nu idag så rann det över kanten och jag har legat och gråtit som en jäkla svag..idiot som jag är. Det finns nog inte något som jag hatar lika mycket, som jag hatar mig själv.

Det jobbiga är att ingen förstår vad jag försöker beskriva när jag försöker beskriva varför jag beter mig som jag gör eller mår som jag mår, inte ens jag förstår alla gånger, och det är det som är jobbigast.
Varför kan jag aldrig komma fram till varför jag beter mig som jag gör?
Varför kan inte alla 10 psykologer/doktorer jag träffat förstå varför? Har träffat väldigt många, på väldigt många olika avdelningar. Vad är det som är fel lixom?

Nu har det gått lite mer än 7 år sen första gången jag träffade någon psykolog att prata med. Och jag/vi har inte kommit fram till någonting, faktiskt. Jag har gått på olika behandlingar, och försökt olika saker, men inget hjälper. Ska man försöka ännu mer? Jag vet ärligt talat inte. Jag har gett upp, nu har jag bara i tankarna att jag får acceptera att må dåligt, så jag antar att det inte är någon idé..

Grejen är att jag vill att folk ska förstå varför jag beter mig som jag gör ibland. Men oftast om jag tar upp det med någon, så kan man få någon motsatt reaktion tillbaka som tex, att dom tycker jag är tjatig, att jag tycker att det är såååå synd om mig, åh stackars lilla mig, att jag bara ska sluta upp med mina dumheter och ta tummen ur röven och bli bra. Men det är ju där det är problem.
Jag tycker inte det minsta synd om mig, visst jag tycker det är sjukt jobbigt, men det är ju inte så att jag tycker om att gå runt o klaga och tycka synd om mig själv.
Tänk dig själv om du mår dåligt över något, försöker förklara för folk att du mår jävligt dåligt o du får ett svar som att du hittar på och inte mår dåligt, och att du bara tänker på dig själv..

Det har hänt väldigt mycket i mitt liv som många skulle må jävligt dåligt av, som jag tycker att jag tagit ganska så bra ändå, och att folk då kommer och säger att man är en stor jävla egotrippad idot typ, det sårar mig. Ni som tycker så är dom som är idioterna i så fall, som inte kan sätta er in i andras situationer, ni kanske aldrig haft problem? Då menar jag inte att ni kanske bara fått G på ett prov eller tycker det är tråkigt att bo hemma.
Jag menar riktiga problem som våldtäkter, att man blivit nedtryckt psykiskt i flera år, anklagad för någons död, droger, alkoholism, stora sociala problem osv osv...

Jag har dragit mig tillbaka väldigt mycker många gånger, jag mår dåligt av o träffa folk, men gjort det ändå, och då har det förmodligen blivit värre, för nästa gång folk vill träffas har jag hållt mig hemma rädd som en liten vit kanin och, ja enligt andra kommit med en dålig ursekt till att jag inte följt med på något, men egentligen bara mått så dåligt så jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Och det känns så ensamt o inte ha nån o prata med som riktigt förstår hur läget ligger till. Och jag förstår till 100% att folk kan tröttna på mig eftersom jag inte hör av mig tex.

Grejen är att jag skulle kunna göra nästan allt för att kunna dra ut o träffa folk, ringa telefonsamtal, åka ner till mitt jobb o fylla i en blankett, gå till gymmet... Ja alla vardagliga saker folk inte har större problem att göra men som jag av någon konstig anledning får otrolig ångest av.
Är det någon som vet om det finns en sjukdom där man mår dåligt av precis allt? Att man till och med kan få dödsångest när man ska käka frukost?

Jag tycker att så som jag mår är så sjukt pinsamt, så jag försöker alltid tona ner hur jag mår när jag pratar med folk, eller tar det innom mig för att inte visa det utåt (vilket gör saken bara värre) eller säger att allt är hur bra som helst.
Men nu senaste dagarna har jag förstått att jag som vanligt bara ljuger för mig själv och andra och ber om ursekt för det.

Idag har jag suttit och tänkt, då det kommit upp en annan grej med en polare som just nu tynger ner mig väldigt mycket, och henne också vilket jag känner otrolig skuld till eftersom jag är så otroligt dålig på att höra av mig till folk. Jag har tänkt o tänkt.. Men ärligt talat så kommer jag som vanligt inte fram till så mycket, så nu vill jag väll försöka skjuta det bakom mig igen, men ska försöka ta itu med det ännu en gång...

Och jag har världens bästa pojkvän. Han sitter iaf o lyssnar och försöker förstå. Men vet inte om han gör det :P
aja.. NU har jag skrivit av mig lite iaf, det är alltid något.

Nu ska jag börja med middagen.
Ni är galna om ni har läst allt det här..

PUSS